Tro på att allt löser sig tillslut, vill känna mig fri från oro och finna energin och glädjen åter igen. Svårt att känna glädje när mina killar och människor som jag älskar inte är nära, önskar att jag kunde ligga i Thomas famn inatt och känna att allt kommer att ordna sig, att all oro och tvivel är som bortblåsta. Önskar att smärtan i ryggen och i själen ska tappa sitt fäste och att jag åter kommer att känna mig stark.

Vissa dagar försöker jag verkligen att intala mig själv att smärtan är borta och nu kommer det äntligen att bli bra, nu kommer jag att kunna springa obehindrat och göra vad jag vill, som man borde kunna när man är i tretioårsåldern, och jobba med det jag vill. Nästa dag inser jag att smärtan och stelheten är kvar och den långa promenaderna och träningen från gårdagen har satt sina spår. 

Men inte är jag bitter, eller jo det är jag. Jag erkänner, tänk om jag visste för fem år sedan hur allt skulle bli, inte för att det spelar någon roll , jag är otroligt glad att jag har fått två härliga killar och att det onda inte har varit helt förgäves och skulle inte vilja ha det ogjort. Älskar  Simon och Emil till månen och tillbaka.  

Tänk om någon skulle ha släpat mig till en sjukgymnast tidigare så kanske det hade varit bättre nu, och mvc tagit sitt ansvar även efter och mellan graviditeterna med information och ev träning. om jag sluppit bära och kämpa så mycket med en kropp som var redo att ge upp, kanske allt hade sett annorlunda ut nu. 

Att vara allt för envis för att få allt att fungera kan sätta sina spår och sätta käppar ihjulen för en tänkt framtid, inte är jag bitter....  Eller jo det är jag bitter, arg lessen och besviken.  Men tänker använda min envishet den här gängen till att skapa en ljus framtid för mig och dem i min närhet, samt att ha skin på näsan och berätta när jag tycker att något är fel och jag inte får den hjälp jag behöver.